Kommentarer av författaren: 

Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.

Chapter nine

Love 

När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ner.

Vi såg på varandra i några minuter, sedan sa han ”Du vet inte hur vacker du är”. Och för första gången på kanske fem minuter, såg jag bort från hans mjuka, gröna ögon. ”Vad är det?” frågade han.

”Ingenting.”, viskade jag. Men han hörde sorgen i min röst.

”Jo, det är någonting. Berätta.”, han tog min hand och satte den på hans bröst. Han tryckte min hand hårt mot hans hjärta. Det dunkade en aning snabbare än ett hjärta brukar. Han blundade en stund. Tillräckligt länge för att jag skulle hinna sakna hans vackra ögon.

”Ingen har någonsin…”, viskade jag, men visste inte hur jag skulle avsluta meningen. En elak tår rann sakta ned för min kind. Dylan höjde sin lediga hand och torkade upp den. Sedan kupade han handen runt min nacke och han närmade sig sakta. Jag hade helt glömt bort var jag var. Jag visste inte att jag satt i en superdyr bil som stod parkerad på min gata och att mina grannar antagligen såg mig och skulle berätta för min mamma. Det ända jag såg var honom. Han gröna ögon som såg djupt in i mina. Hans småleende på hans läppar, han var lycklig.

En lycka jag inte kunde förstå, som jag kanske aldrig skulle förstå. Men jag visste att han var menad för mig. Och jag var menad för honom.

Hans läppar snuddade vid mina.

Kyssen gick från romantisk till passionerad. Men jag hade en dum reflex som förstörde allt.

Jag började knäppa upp hans skjorta.

Jag visste inte vad jag gjorde.

Han stelnade till och jag förstod. Dylan var inte en av mina kunder. Han var killen jag älskade. Och jag var ingen hora för honom.

”Är… du säker?”, viskade han mot mina läppar. Jag andades in han andedräkt, som luktade lika ljuvligt som han smakade.

”Nej”, mumlade jag. Men han tolkade det fel. Han började dra sig undan men jag drog tillbaka honom. ”Men är man någonsin säker?” sa jag och vi började kyssas igen. Jag knäppte upp hans skjorta helt.

Vi satt där en lång stund och kysstes. Sedan gick Dylan ut och jag började undra vad jag gjorde för fel. Men han gick runt bilen och lyfte upp mig i famnen. Han bar mig fram till dörren.
”Nycklar?” frågade han. Jag började rota i mina fickor och drog upp min nyckelknippa. Jag pekade på nyckeln och han låste upp dörren.

”Mitt rum ligger upp för trappan, första dörren till vänster.”, förklarade jag och skrattade.

Han log hela tiden.

När vi var i mitt rum, släppte han ned mig. Jag satte min hand på hans bara bröstkorg.

Vi började kyssas och han lyfte upp mig igen, och lade ner mig på sängen utan att sluta kyssa mig.

Han knäppte upp min skjorta och jag slängde den på golvet. Sedan var vi tvungna att andas.

”Har du…?”, frågade jag honom.

”Nej…” mumlade han. Jag drog mig sakta ifrån honom. Det blev så pinsamt det kunde bli. Sedan började han skratta. Även om jag inte visste vad han tyckte var så roligt så instämde jag i hans skratt. Plötsligt blev allt mycket roligare.

När vi tillslut hade lugnat ner oss sa jag ”Förlåt”.

”Det gör inget, det var egentligen mitt fel.”

”Hur kan detta vara ditt fel?” frågade jag förvirrat.

”Äsch, det var inget.” Jag skakade på huvudet, men struntade i det.

”När kommer dina föräldrar hem?”, frågade han – som om han precis hade kommit på att jag inte bodde ensam.

”Inte förrän…” jag kollade på klockan. Den var redan elva och det hade blivit mörkt. ”Rachel kommer hem om en timme och Tom om fyra timmar.”

”Åh, jag borde nog gå.”

”Jag antar det”, sa jag sorgset. Och han kysste mig snabbt på läpparna och försvann.

Chapter eight

Orphan

När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner.

”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan. Ryan var en lång och gängig tjugofemåring. Han hade samma hårfärg som Dylan, fast längre hår. Han flinade åt mig och jag kunde inte låta bli att le. Tony var… enorm. Han var superlång och hade muskler exakt överallt. Hela hans kropp var senigt, förutom hans ansikte – som var slätt och glatt.

Det gjorde ont att se på Katherine och Rebecca. Hon var så otroligt vacker. Mörka, gröna ögon och långt, ljusbrunt, spikrakt hår, hon såg väldigt jordnära ut. Hon log stolt mot Dylan, men jag förstod inte varför. Rebecca var raka motsatsen till Katherine. Han hade lockigt, ljusblont, kort hår och ljusbruna – nästan guldiga – ögon. Hennes läppar var extremt röda, men det såg inte ut som om hon hade läppstift på. Hon såg apatiskt på mig och suckade. ”Och detta är Cobie och hennes pojkvän Sam.”

Jag tog mig tid åt att hälsa på alla. Det var bra att jag hade lätt för att läsa människor.

Ryan var en typisk kille. Skämtsam och rolig. Tony var mer allvarlig och beslutsam. Katherine är jordnära, trevlig och osjälvisk. Och precis som de var helt olika till utseendet så var Rebecca helt tvärt om i personlighet. Rebecca var självupptagen, nonchalant och hon spelade trevlig. Hon log hela tiden mot mig med ett elakt leende som störde mig.

Cobie var en kort tjej kortare än mig, som verkade väldigt killig. Hon var väldigt söt och hon hade stora, brun-gröna ögon och fylliga läppar. Hon hade uppklippt, röd-brunt hår med lugg som dolde hennes vänstra öga.

Hennes pojkvän, Sam, var normallång och hade ostyrligt brun-blont hår. Han hade kalla, dimmigt gråa ögon som studerade mig med upphetsad min. Det skrämde mig.

Näs vi skakade han blinkade han flörtigt mot mig. Jag såg oförstående på honom, men det besvarade han med ett snett leende.

”Matchen börjar snart”, sa Ryan. ”Det är bäst vi skyndar oss.”

Vi alla sju skyndade oss in i stadion till våra platser.

Matchen gick fint. Dylans bror, Tyler, gjorde tre mål. Charleston vann med tre poäng.

Efteråt stannade bara jag, Dylan och hans bröder kvar. Jag ville gärna träffa Tyler. Eftersom alla, förutom Rebecca och Sam, hade varit så trevliga.

”Blair, det här är min bror Tyler och min vän Ian Lima”, förklarade Dylan. ”Det här är Blair.”

”Trevligt att träffas.” sa Tyler och tog min hand. Samma sak sa Ian.

Jag lade märke till att Ian var lång, hade gråa ögon, korpsvart hår som var uppsatt i en hästsvans i nacken och han hade ett halsband. Det var ett snöre som var knutet runt något som såg ut som en reptiltand.

”Kan du skjutsa mig?”, frågade Ian Dylan. ”Jag vill inte tränga mig på, men min skjuts dumpade mig.”

”Det gör inte mig någonting.”, sa jag eftersom han såg menande på mig.

”Är du säker?”, frågade Ian.

”Jadå, det går nog bra.” sa jag och log.

Vi alla tre satte oss i bilen och Dylan började köra. Han skulle lämna av Ian först, vilket var bra. Jag ville inte att han skulle se på när jag och Dylan avslutade vår dejt.

”Vad tyckte du?”, frågade Dylan medan han körde.

”Om vaddå?”

”Min familj.”

”Åh… de var jättetrevliga! Fast Rebecca…” jag visste inte hur jag skulle avsluta meningen. Men det gjorde Ian åt mig.

”Hon är en bitch!”

”Nej, hon är ingen bitch. Hon bara… förändrades.” mumlade Dylan.

”Hur?” undrade jag. Fast jag borde inte ha frågat. Det var ett känsligt ämne hos Dylan. ”Vi behöver inte prata om det…”

”Nej det gör inget”, sa Dylan och log. ”Både hon och Katherine förändrades efter min morbrors död. Katherine var innan en brat som bara brydde sig om sig själv. Men hon förändrades till en jordnära och fantastisk människa. Förut var Becca lika jordnära, lika osjälvisk. Men efteråt… så blev hon så här. Mamma och pappa försökte verkligen med allt. Men ingenting fungerade.”

”Åh”, viskade jag. Det var hemskt, tills jag insåg att det var samma sak som hade hänt mig.