Kommentarer av författaren: 

Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.

Chapter nine

Love 

När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ner.

Vi såg på varandra i några minuter, sedan sa han ”Du vet inte hur vacker du är”. Och för första gången på kanske fem minuter, såg jag bort från hans mjuka, gröna ögon. ”Vad är det?” frågade han.

”Ingenting.”, viskade jag. Men han hörde sorgen i min röst.

”Jo, det är någonting. Berätta.”, han tog min hand och satte den på hans bröst. Han tryckte min hand hårt mot hans hjärta. Det dunkade en aning snabbare än ett hjärta brukar. Han blundade en stund. Tillräckligt länge för att jag skulle hinna sakna hans vackra ögon.

”Ingen har någonsin…”, viskade jag, men visste inte hur jag skulle avsluta meningen. En elak tår rann sakta ned för min kind. Dylan höjde sin lediga hand och torkade upp den. Sedan kupade han handen runt min nacke och han närmade sig sakta. Jag hade helt glömt bort var jag var. Jag visste inte att jag satt i en superdyr bil som stod parkerad på min gata och att mina grannar antagligen såg mig och skulle berätta för min mamma. Det ända jag såg var honom. Han gröna ögon som såg djupt in i mina. Hans småleende på hans läppar, han var lycklig.

En lycka jag inte kunde förstå, som jag kanske aldrig skulle förstå. Men jag visste att han var menad för mig. Och jag var menad för honom.

Hans läppar snuddade vid mina.

Kyssen gick från romantisk till passionerad. Men jag hade en dum reflex som förstörde allt.

Jag började knäppa upp hans skjorta.

Jag visste inte vad jag gjorde.

Han stelnade till och jag förstod. Dylan var inte en av mina kunder. Han var killen jag älskade. Och jag var ingen hora för honom.

”Är… du säker?”, viskade han mot mina läppar. Jag andades in han andedräkt, som luktade lika ljuvligt som han smakade.

”Nej”, mumlade jag. Men han tolkade det fel. Han började dra sig undan men jag drog tillbaka honom. ”Men är man någonsin säker?” sa jag och vi började kyssas igen. Jag knäppte upp hans skjorta helt.

Vi satt där en lång stund och kysstes. Sedan gick Dylan ut och jag började undra vad jag gjorde för fel. Men han gick runt bilen och lyfte upp mig i famnen. Han bar mig fram till dörren.
”Nycklar?” frågade han. Jag började rota i mina fickor och drog upp min nyckelknippa. Jag pekade på nyckeln och han låste upp dörren.

”Mitt rum ligger upp för trappan, första dörren till vänster.”, förklarade jag och skrattade.

Han log hela tiden.

När vi var i mitt rum, släppte han ned mig. Jag satte min hand på hans bara bröstkorg.

Vi började kyssas och han lyfte upp mig igen, och lade ner mig på sängen utan att sluta kyssa mig.

Han knäppte upp min skjorta och jag slängde den på golvet. Sedan var vi tvungna att andas.

”Har du…?”, frågade jag honom.

”Nej…” mumlade han. Jag drog mig sakta ifrån honom. Det blev så pinsamt det kunde bli. Sedan började han skratta. Även om jag inte visste vad han tyckte var så roligt så instämde jag i hans skratt. Plötsligt blev allt mycket roligare.

När vi tillslut hade lugnat ner oss sa jag ”Förlåt”.

”Det gör inget, det var egentligen mitt fel.”

”Hur kan detta vara ditt fel?” frågade jag förvirrat.

”Äsch, det var inget.” Jag skakade på huvudet, men struntade i det.

”När kommer dina föräldrar hem?”, frågade han – som om han precis hade kommit på att jag inte bodde ensam.

”Inte förrän…” jag kollade på klockan. Den var redan elva och det hade blivit mörkt. ”Rachel kommer hem om en timme och Tom om fyra timmar.”

”Åh, jag borde nog gå.”

”Jag antar det”, sa jag sorgset. Och han kysste mig snabbt på läpparna och försvann.

Chapter eight

Orphan

När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner.

”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan. Ryan var en lång och gängig tjugofemåring. Han hade samma hårfärg som Dylan, fast längre hår. Han flinade åt mig och jag kunde inte låta bli att le. Tony var… enorm. Han var superlång och hade muskler exakt överallt. Hela hans kropp var senigt, förutom hans ansikte – som var slätt och glatt.

Det gjorde ont att se på Katherine och Rebecca. Hon var så otroligt vacker. Mörka, gröna ögon och långt, ljusbrunt, spikrakt hår, hon såg väldigt jordnära ut. Hon log stolt mot Dylan, men jag förstod inte varför. Rebecca var raka motsatsen till Katherine. Han hade lockigt, ljusblont, kort hår och ljusbruna – nästan guldiga – ögon. Hennes läppar var extremt röda, men det såg inte ut som om hon hade läppstift på. Hon såg apatiskt på mig och suckade. ”Och detta är Cobie och hennes pojkvän Sam.”

Jag tog mig tid åt att hälsa på alla. Det var bra att jag hade lätt för att läsa människor.

Ryan var en typisk kille. Skämtsam och rolig. Tony var mer allvarlig och beslutsam. Katherine är jordnära, trevlig och osjälvisk. Och precis som de var helt olika till utseendet så var Rebecca helt tvärt om i personlighet. Rebecca var självupptagen, nonchalant och hon spelade trevlig. Hon log hela tiden mot mig med ett elakt leende som störde mig.

Cobie var en kort tjej kortare än mig, som verkade väldigt killig. Hon var väldigt söt och hon hade stora, brun-gröna ögon och fylliga läppar. Hon hade uppklippt, röd-brunt hår med lugg som dolde hennes vänstra öga.

Hennes pojkvän, Sam, var normallång och hade ostyrligt brun-blont hår. Han hade kalla, dimmigt gråa ögon som studerade mig med upphetsad min. Det skrämde mig.

Näs vi skakade han blinkade han flörtigt mot mig. Jag såg oförstående på honom, men det besvarade han med ett snett leende.

”Matchen börjar snart”, sa Ryan. ”Det är bäst vi skyndar oss.”

Vi alla sju skyndade oss in i stadion till våra platser.

Matchen gick fint. Dylans bror, Tyler, gjorde tre mål. Charleston vann med tre poäng.

Efteråt stannade bara jag, Dylan och hans bröder kvar. Jag ville gärna träffa Tyler. Eftersom alla, förutom Rebecca och Sam, hade varit så trevliga.

”Blair, det här är min bror Tyler och min vän Ian Lima”, förklarade Dylan. ”Det här är Blair.”

”Trevligt att träffas.” sa Tyler och tog min hand. Samma sak sa Ian.

Jag lade märke till att Ian var lång, hade gråa ögon, korpsvart hår som var uppsatt i en hästsvans i nacken och han hade ett halsband. Det var ett snöre som var knutet runt något som såg ut som en reptiltand.

”Kan du skjutsa mig?”, frågade Ian Dylan. ”Jag vill inte tränga mig på, men min skjuts dumpade mig.”

”Det gör inte mig någonting.”, sa jag eftersom han såg menande på mig.

”Är du säker?”, frågade Ian.

”Jadå, det går nog bra.” sa jag och log.

Vi alla tre satte oss i bilen och Dylan började köra. Han skulle lämna av Ian först, vilket var bra. Jag ville inte att han skulle se på när jag och Dylan avslutade vår dejt.

”Vad tyckte du?”, frågade Dylan medan han körde.

”Om vaddå?”

”Min familj.”

”Åh… de var jättetrevliga! Fast Rebecca…” jag visste inte hur jag skulle avsluta meningen. Men det gjorde Ian åt mig.

”Hon är en bitch!”

”Nej, hon är ingen bitch. Hon bara… förändrades.” mumlade Dylan.

”Hur?” undrade jag. Fast jag borde inte ha frågat. Det var ett känsligt ämne hos Dylan. ”Vi behöver inte prata om det…”

”Nej det gör inget”, sa Dylan och log. ”Både hon och Katherine förändrades efter min morbrors död. Katherine var innan en brat som bara brydde sig om sig själv. Men hon förändrades till en jordnära och fantastisk människa. Förut var Becca lika jordnära, lika osjälvisk. Men efteråt… så blev hon så här. Mamma och pappa försökte verkligen med allt. Men ingenting fungerade.”

”Åh”, viskade jag. Det var hemskt, tills jag insåg att det var samma sak som hade hänt mig.

Chapter seven

Awkward

Jag hade inte en enda lektion med Dylan på fredagen, så jag skulle inte få träffa honom förrän klockan fem.

Direkt när jag kom hem från skolan, ställde jag mig framför garderobsdörren och letade igenom hela garderoben.

Tillslut hittade jag en blå och – vit rutig skjorta och mina favoritjeans.

Sedan ställde jag mig framför spegeln och började locka håret.

Jag var klar på en halvtimme. Och då såg jag till att ta med mig pepparsprejen(även om jag inte visste varför jag skulle behöva den) och mobilen.

Klockan halv fem var jag klar och satt och väntade i vardagsrummet.

Innan Rachel stack till jobbet, hann hon säga ”Lycka till”.  

Och fem i fem stod han utanför min dörr.

”Hej” sa han. Mitt hjärta bultade hårdare och hårdare, snabbare och snabbare. Jag bara stirrade på hans underbara ansikte.

”Hej” viskade jag. Han log brett, jag tror inte han insåg hur mycket han bländade mig. Om jag skulle dö nu, skulle jag dö lyckligt med bilden av hans ansikte i mina tankar.

Han hade nog den klaraste grön i sina ögon. Jag hade aldrig sett någon med så klara ögon. Jag tror att jag föll för honom första gången jag såg hans ögon.

Han märkte hur jag beundrade hans ögon, och drog – med spelad blyghet – bort blicken från mina ögon och tittade på sina händer. Jag följde hans blick till hans stora händer som höll om en bukett med rosa hortensior och körsbärsblommor.

”Åh… du hade inte behövt!” viskade jag. Aldrig hade en kille gett mig en bukett med blommor. Jag hade inte ens fått ett Alla Hjärtans Dag-kort.

Jag skyndade in för att sätta dem i en vas, och han följde efter.

”Fint hus” sa Dylan. Jag nickade. Egentligen var huset inte direkt fint, men det var inte fult heller.

När jag var klar med blommorna, tog jag min skinnjacka och följde honom till bilen.

Jag tyckte verkligen om hans superdyra, väldoftande, gula Lamborghini med mjuka skinnsäten. Jag kände mig så säker när jag var nära den.

Jag satte mig i det svarta skinnsätet och Dylan startade bilen.

Först skulle vi äta en liten middag på caféet ”Louisiana”. Det var ett litet, mysigt och romantiskt.

Vi satte oss vid ett bord i mitten. Det fanns två doftljus framför oss som luktade vanilj.

Han log mot mig.

En söt servitris kom fram till oss. Hon lutade sig framför mig när hon gav Dylan hans meny. Hon log stort mot honom, hon var definitivt lika bländad av honom som jag var.

Det störde mig. Men inte Dylan.
”Tack” sa han och såg rakt på mig. Han hostade till och servitrisen kom tillbaka till nuet.

”Åh”, sa hon och rätade på sig. Med en smått irriterad min gav hon mig min meny. Sedan gick hon iväg.

”Så…” sa Dylan. Mitt hjärta slog snabbare, och snabbare. Om jag inte lugnade ned mig snart, skulle jag börja hyperventilera. ”Hur är det?”

Herregud! Jag var inte alls förberedd, vad ska jag svara? Jag håller på att dö av nervositet. Herregud, herregud! Jag kommer att dö!

”Bara bra… och du?”, frågade jag.

”Helt okej”.

”När jag var liten, spelade jag baseball” mumlade han.

”Jaså? I vilket lag?” frågade jag.

”Charlestons knattelag” sa han och log.

”Vilken position?”, jag visste egentligen ingenting om baseball. Men jag ville bara att han skulle fortsätta prata.

”Chatcher”, förklarade Dylan. ”Du då? Gick du på någon sport när du var liten?”

”När jag var fem gick jag på ballett, jag var inget vidare bra så jag slutade. Och när jag var elva började jag med tennis, men jag slutade när jag var tretton. Och när jag var femton gick jag på ridning, men då ramlade jag av och bröt tre revben, vänstra armen, näsan och fick en spricka i högra handen”, sa jag. Det fanns inte så mycket mer att berätta. Jag var inte alls atletisk av mig.

”Ojsan, du har ingen vidare tur”, sa han och flinade.

”Ja, det kan man säga” sa jag. Det blev en pinsam tystnad.

”Jag tror nog jag ska ta lammkotletten och ett glas lättöl till det” sa han ”Vad ska du ta”.

”Jag antar…” sa jag medan jag letade efter det billigaste på den onödigt dyra listan ”… jag tror nog att jag tar fisksoppa  med mjölk”.

”Du tog inte det bara för att var det billigaste på listan, va?”

”Nej…” sa jag när den söta servitrisen kom tillbaka.

”Har ni bestämt er?” frågade hon flörtigt.

”Ja. Lammkotlett till mig och min detjt”, han betonade det sista ”Och till det blir det två lättöl”.

Servitrisen skrev snabbt ned alltihop.

”Något mer?”

”Nej, inte direkt” sa Dylan och log. Servitrisen gick därifrån.

Det blev ännu en pinsam tystnad.

Chapter six

Mother of my son.

Absolut inte! Det kan inte vara sant, det får inte vara sant…

Mina ögon tårades ju mer jag tänkte på det.

Nej, detta händer inte mig. Nu går jag upp och försöker att äta något, och säger till Rachel att jag är sjuk.

Och det gjorde jag.

”Ja, jag hörde hur du spydde i natt”, sa hon ”Jag ska och handla, ring mig om du behöver något”.

”Okej”, mumlade jag och gick tillbaka till sovrummet.

Jag visste att det bara fanns en person som jag skulle våga berätta detta för. Men skulle Jasmine hjälpa mig?

Jag slog hennes nummer, men jag kom bara till svararen. ”Hej Jasmine… kan du…öh… köpa ett graviditetstest åt mig. Jag förklarar senare…” Jag avbröt samtalet och gick och lade mig. Sedan somnade jag.

Jag vaknade av att den välkända ringklockan. Jag skyndade mig upp och öppnade dörren.

Sedan omfamnades jag av en orolig Jasmine.

”Va fan, Blair!”, viskade hon.

”Ingen fara, jag är inte ens säker” ljög jag. Vid detta tillfälle var jag nästan helt säker på att jag var gravid.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig som mamma. Aldrig. Jag hade inte ens planerat att gifta mig när jag blev äldre.

Jag försökte alltid tänka så lite som möjligt på min framtid, eftersom jag visste att den inte såg ljus ut. Och den såg bara ut att bli mörkare.

Jasmine började rota i sin väska. Hon tog upp det lilla blåa paketet. ”Här”, sa hon och gav mig det. ”Jag visste inte vad du ville ha för nått, så jag köpte bara ett.”

”Detta blir bra… och du, Jasmine… tack” sa jag och kramade om henne. Just då var jag glad att hon inte visste vad jag gjorde på fritiden. Hon skulle blivit så rädd…

”Vad som än händer, så kommer jag att vara vid din sida. Och jag kommer att stötta dig till hundra procent!” viskade hon till mitt hår.

Vi gick upp på mitt rum och läste hur jag skulle göra.

”Om det är positivt, så visas en glad smiley. Om det är negativt visas en ledsen smiley” läste Jasmine.

”Det borde ju vara tvärtom!” muttrade jag och suckade ”Okej, jag tror att jag är redo.”

”Är du säker? Vi kan prata mer om det, om du vill…”

”Ett barn växer kanske i min mage”,(oj vad konstigt det lät!),”jag måste få reda på om jag ska bli mamma eller ej”, sa jag och tog testet med mig och gick in på toaletten.

Nu eller aldrig.

Tårarna föll medan jag tänkte på min framtid.

Jag som en White trash-mamma som röker och prostituerar sig.

En liten pojke som gråter, en tonåring som tar livet av sig. En man som slår sin dotter…

Jag skulle aldrig kunna låta det hände min son, eller dotter. Nej…

Så jag satte mig på sängen bredvid Jasmine, och väntade.

Ett par minuter senare visades en smiley. Den var ledsen.

”Ja!” viskade jag och omfamnade Jasmine.

”Grattis, du är inte en mamma!” 

Senare, när jag och Jasmine tittade på teve, frågade jag henne ”Du berättade inte för någon, eller?”

”Vem skulle jag berätta för? Du är min enda vän…”, sa Jasmine och log.

”För… Dylan”, viskade jag. Hon såg först oförstående på mig, sedan började hon förstå.

”Jag skulle aldrig berätta för honom, och förstöra det ni har”, sa hon.

”Tack”, viskade jag och kramade om henne.

Det hade varit en dag med många tårar, men den var snart över.

Nästa dag mådde jag bättre, men jag återvände inte till skolan förrän på torsdagen.

Då mådde jag mycket bättre.

På kemin berättade Dylan att han hade varit orolig. Han trodde inte jag skulle kunna komma till vår träff.

”… och dessutom…” ,sa han, ”… så missade du när vi tände på saltvattenpinnar. Du skulle ha tyckt om det…”

”Visst… vet du vad jag gjorde?”, frågade jag. Han höjde på ena ögonbrynet. ”Låg hemma och spydde. Det hade du nog gillat…”

Vi skrattade så högt att alla stirrade på oss. Och miss Figgens var nära på att slänga ut oss ur klassrummet.

Och vid lunchen satt vi med Jasmine. Wow, vi är nog det mest underbara ordet någonsin.

Chapter five

Impossible

”Blair!”, sa Tiki och sprang fram och kramade mig. Det luktade inte rök.

”Har du inte tänt på än?” frågade jag,

”Nej, vi väntade på dig” svarade hon.

”Vi?”

”Tjejerna är här också.”

”Aha. Var är de?” frågade jag och såg mig omkring i parken.

”De är i Grottan.”, svarade hon och tog min hand och vi började gå. Grottan var en litet hål i jorden under en buske, det var där vi brukade röka. Så ingen märkte oss.

De andra från Beast satt där och drack ur spritflaskor.

”Vem vill få den första?” frågade Tiki när hon satte sig och började rulla ihop jointen.

”Jag!” sa Maddie och tog emot den. Hon fiskade upp en tändare från fickan och satte den i munnen och tände på.

Jag, Ash och Emily hjäpte Tiki med att rulla ihop jointar.

En timme senare satt vi alla, höga på hasch.

Nästan allting snurrade och allting var roligt. Tills jag upptäckte att jag var tvungen att gå hem.

”Ses sen.” sa jag och gick hem.

Jag gick direkt och lade mig.

Nästa dag var jag fortfarande lite snurrig, men jag tog mig till skolan ändå.

Min första lektion var kemi, och när jag kom in i klassrummet såg jag Dylan sitta vid bordet där jag i två år hade suttit ensam.

Längst bak i klassrummet, såg jag Amy – som såg ut som om någon hade hällt iskallt vatten på henne.

”Hej” sa han och log snett.

”Jag tror inte din flickvän tycker om att du sitter här” sa jag och satte mig bredvid honom. Han fnös och log snett.

”Ex-flickvän”. Jag svarade inte, utan gömde mitt ansikte bakom mitt hårsvall för att le.

Eftersom Dylan satt bredvid mig, blev han min labbpartner för resten av terminen.

Efter lektionen hade jag matte och han engelska, så vi skiljdes åt.

Jag gick ensam till matten, Jasmine hade franska.

Men när jag väl hade satt mig på min plats och miss Figgens började prata, kände jag hur det bubblade i magen. Sakta men säkert började jag må dåligare och dåligare.

Även om jag klarade mig igenom hela lektionen, så kände jag att jag måste gå hem.

Jag gick till expeditionen för att sjukanmäla mig.

Men när jag satte min fot innanför dörren såg jag ett par mörka – nästan svarta – ögon som nästan doldes helt av den mörkbruna luggen.

Det var Derek Brown. Ensamvargen. Den utstötta.

”Ursäkta” sa han och trängde sig förbi mig. Jag kände hur det bubblade till i magen igen. Toppen.

Jag gick fram till disken och förklarade för Mrs Evans att jag inte mådde bra.

”Är du säker på att du inte vill gå till sjuksystern? Du ser rätt blek ut” sa Mrs Evans.

”Nej, jag klarar mig” sa jag och skyndade mig till bilen, jag hade en stark känsla av att jag snart skulle förlora min frukost.

Jag körde ganska snabbt, och när jag kom hem sprang jag direkt till toaletten och kräktes. Där inne låt jag tills jag somnade på badrumsgolvet.

Jag vaknade av att dörren smälldes igen, Rachel hade kommit hem. Jag skyndade mig till sängs – och såg till att jag hade en hink och ett glas vatten med mig.   

När jag väl låg i sängen, kunde jag inte sova. Det ända jag kunde tänka på var hur jag hade blivit sjuk.

Ingen jag hade umgåtts med hade varit eller blivit sjuk. Så det var ganska märkligt… om inte?

Nej. Nej.

Kommentarer av författaren:

Nu får ni se lite droger och lite hur Blair reargerar på dem.

Eftersom jag aldrig själv har testat droger, så vet jag inte riktigt vad man ser och känner. Därför bestämde jag mig för att inte skriva så mycket om det.

Jag hoppas dock ni tycker om det !

Chapter four

The awakening after a sad dream.

Det var svårt, att gå till skolan på Måndag, med ett leende på läpparna. Det ända jag kunde tänka på var mammas meddelande. Men jag insåg ganska snart att jag måste sluta tänka på det och koncentrera mig på skolan. Det var ju det mamma ville, eller hur?

”Hej!” sa Jasmine och jag ryckte till. Jag hade inte märkt att hon hade ställt sig bredvid mig.

”Hej” mumlade jag och fortsatte dagdrömma ”Förresten, tack för… du vet.”

”Ingen orsak!”, sa hon och log brett.

Under engelskan satt jag bara och klottrade på omslaget på min anteckningsbok.  Det var inte förrän lektionen hade avslutats som jag upptäckte vad det var jag hade ritat.

Det var ett skuggigt ansikte, jag hade ritat det så mörkt att man inte ens såg utseendet. Men jag skrämdes bara av att se på den, och försäkrade mig själv om att ingen kunde ha sett den.

På parkeringsplatsen efter skolan såg jag Dylan. Han stod vid sin bil och såg – som alltid – otroligt snygg ut.

Han kastade en blick på mig med sina sexiga gröna ögon och han log lite flörtigt. Sedan började han gå mot mig.

För att förkorta avståndet, började jag gå mot honom. Han log ännu bredare och det såg ut som om han skulle börja skratta. Han drog sin hand genom sitt kortklippta bruna hår.

”Hej” sa han. Det var tur att jag nästan aldrig rodnade. ”Jag undrar om du skulle vilja gå på skoldansen med mig?”

”J-ja. Jag antar det” sa jag och log osäkert.

”Ska jag hämta dig klockan åtta?” frågade han.

”O-okej” viskade jag.

”Vill du ha skjuts?”

”Va?” frågade jag oförstående. Han skrattade.

”Vill du ha skjuts hem?” Det pirrade i magen bara jag tänkte på mig och Dylan ensamma i en bil.

”Visst” sa jag och försökte le mer självsäkert, men misslyckades – med tanke på att han började skratta.

Vi började gå mot hans bil, och jag stannade chockerat till.

”Vad… är… det?!” sa jag förfärat när jag såg den snygga, gula bilen.

”En Lamborghini Murcielago” sa Dylan och log åt min förfäran. ”Det är en Gran turismo.”

”Engelska tack, jag pratar inte bilspråk” sa jag och skrattade.  Han instämde i mitt skratt och öppnade dörren åt mig och jag satte mig i skinnsätet. Han satte sig strax bredvid mig. ”Den måste ha kostat minst 100 000!”

”279 900 dollar” sa Dylan medan han backade ut ur parkeringen. Nästan alla stirrade på oss, eller kanske på bilen. ”Men hursomhelst är den bara lånad. Pappa lånade den av en av hans kollegor.”

”Vem lånar ut en bil för 280 000?” sa jag och skakade på huvudet.

”Rika människor” sa Dylan. ”Men jag kunde inte fatta att han skulle låta mig ha den, och låta mig köra till skolan med den.”

”Ja…” sa jag.

”Så… har du någon bil?” frågade han mig och körde ut från parkeringsplatsen.

”Nej, eller Rachel har en Volvo 850 och Tom har en Toyota Avensis Verso, tror jag den heter. Jag brukar få låna Volvon om jag skulle behöva ta mig någonstans. Men oftast går jag eller tar bussen” förklarade jag.

”Vilka är Rachel och Tom?” frågade Dylan.

”De är mina adoptivföräldrar” förklarade jag.

”Så du är adopterad? Hur gammal var du då?” frågade han. Jag visste inte om jag skulle ljuga eller tala sanning.

Sanningen var ju att Rachel och Tom var mina fosterföräldrar. Och att jag hade fått bo hos dem när mina föräldrar dog. När jag var fjorton.

”Öh…”

”Vi behöver inte prata om det om du inte vill” sa Dylan.

”Nej, det är okej” försäkrade jag ”Jag var… elva.”

”Då måste du ha minne av dina riktiga föräldrar.”

”Ja, det har jag” mumlade jag och försökte byta ämne ”Så… hur är din familj.”

”Tja… Jag bor med mina bröder – Ryan, Tony och Tyler – och med mina kusiner Katherine och Rebecca.”

”Varför bor dina kusiner med er?” frågade jag.

”Min morbror dog för ett par år sedan, och deras mamma hade lämnat dem när de var små. Och mina föräldrar var deras ända vårdnadshavare.” förklarade Dylan.

”Åh” sa jag.

”Förresten, Tylers basketlag ska ha en match mot Colorado. Du borde komma. Så kan vi lära känna varandra inför dansen” Dylan hade stannat framför mitt hus. Hade jag berättat var jag bodde. Jag hade varit helt uppslukad av vårat samtal.

”Hur visste du var jag bor?”

”Jasmine berättade.”

”Såklart…” mumlade jag.

”Så… matchen är på fredag klockan sju. Ska jag hämta dig fem, så kan vi ta något att äta först?” frågade han.
”Visst.”

”Ses i morgon.” sa han när jag steg ut bilen.

När han hade kört iväg dansade jag glatt fram till dörren och låste upp.

”Blair?”, rösten förvånade mig. Ingen brukade vara hemma när jag kom hem.

”Rachel? Vad gör du hemma?” frågade jag.

”De gav mig ledigt. Vems bil var det som lämnade av dig?” Rachel stod i köket och bakade någonting som såg ut som pannkakor.

”Öh… Dylan Gray.”

”Jaså. Jag tyckte väl att bilen såg dyr ut…” mumlade hon.

”Hursomhelst, så har han bjudit mig på en basketmatch på fredag.”

”Vilka lag?”

”Charleston mot Colorado. Dylans bror spelar för Charleston.” förklarade jag.

”Jag trodde du inte gillade baseball.”

”Basket, Rachel, basket. Hursomhelst är det mest för att lära känna Dylan. Han bjöd mig till skolbalen!”

”Vad kul!” sa Rachel. ”När får vi träffa honom?” Jag stelnade till.

”Träffa honom?”

”Ja… han är väl så gott som din pojkvän nu, eller?” sa hon. Det fräste till i stekpannan när hon hällde i det som skulle bli pankaka.

”Öh… det är stor skillnad mellan dejt till skoldansen och pojkvän, Rachel.”, sa jag.

”Jaha. Dåså…” mumlade hon och fortsatte med sitt.

Plötsligt fick jag ett sms, det var från Tiki.

Träffas i parken? Har några skaffat jointar.

”Öh… jag ska träffa Jasmine i parken. Jag äter med henne.”

”Åh… kom inte hem för sent.”, sa hon.

”Hejdå!”

Kommentarer av författaren:

Detta kapitlet fick en sorgsen stämning, antingen p.g.a meddelandet eller av mannen. Kom ihåg att kommentera vad ni tycker !

Chapter three

A message from the dead.

Det var den värsta natten i mitt liv. Kan du föreställa dig den värsta smärtan du någonsin känt, men tio gånger dubbelt?

Det kan jag.

Så fort han var klar hade jag tagit mina saker och smitt ut. Klockan var då tre, men jag han hem innan Tom. Rachel hade redan gått och lagt sig.

Jag gick in i badrummet och tog en varm dusch, jag kände mig smutsig. Pestsmittad.

Jag gjorde mig klar och gick och lade mig, jag somnade nästan direkt. Jag hade faktiskt trott att jag bara skulle drömma mardrömmar, men det var en vacker dröm.

Jag var i en glänta, nära en sjö och en bäck. Gläntan var fylld av vilda blommor och ogräs i alla möjliga färger, det var underbart.

Under ett stort Southern live oak satt Dylan. Han log och höjde sin han i gest att jag skulle komma till honom.

Jag gick med snabba steg fram till honom. Sedan satte jag mig på huk och öppnade min mun för att tala, men jag fick inte ut orden. Han log bara bredare.

Sedan såg han oskuldsfullt ner i marken på en enstaka rosenknopp, som jag var säker på inte hade funnits där förut.

Sakta blev stammen bredare och längre, samtidigt som rosenknoppen slog ut i en vacker Japansk klätterros.

Dylan plockade upp den och sa ”Lika vacker som himlen, samma skönhet som havet, men aldrig vackrare än dig.”

Han räckte mig rosen, och jag tog emot den.

Jag fann inga ord.

”Blair?” sa han, men något var fel. Det var inte hans röst. ”Blair, vakna.”

Jag slog upp ögonen, och där stod Rachel.

”Du ser inte riktigt kry ut. Ska jag ringa och sjukanmäla dig?” frågade hon.

”Nej!” nästan skrek jag och hoppade upp på fötter, så snabbt att jag blev yr ”Jag kan göra det själv.” Jag sträckte mig efter min mobil på nattduksbordet och låtsades kolla klockan, eftersom jag ville att Rachel skulle lämna rummet när jag ringde Marshall. Han skulle antagligen bli sur.

”Jag gör frukost” sa Rachel och gick ut ur mitt rum. Jag slog snabbt Marshalls nummer.

”Hallå?” sa Marshall.

”Hej, det är jag. Blair” började jag ”Jag kan inte komma idag. Är sjuk.”

”Åh, jaså. Det beror inte på Arthur? Jag hörde att du var med honom inatt” sa han smått surt.

”Nej, jag mår inte bra. Jag är sjuk” försäkrade jag, även om jag visste att det inte var hela sanningen.

”Då så. Vi ses när du har blivit bättre.” suckade Marshall och lade på.

Nåja, så sur hade han inte blitt.

Jag fick flera samtal från Jasmine under dagen, men jag orkade inte svara. Det var först när hon skrev:

Vi måste prata. Handlar om dig och D.

Som jag reagera. Så jag bestämde mig för att ringa upp henne.

”Åh!” sa Jasmine när hon svarade ´”Jag har försökt att ringa dig hela dagen!”

”Jag vet, har inte kunnat…” började jag men Jasmine avbröt mig.

”Jaja, hur som helst! Dylan har gjort slut med Amy.”

”Oj vilken överraskning.” mumlade jag.

”Och han frågade mig om vem han skulle fråga till skolbalen…” sa Jasmine och tog en kort paus för att andas. ”Och jag sa att han borde fråga dig!”

”Gjorde du?” frågade jag.

”Självklart! Du har ju varit kär i honom hur länge som helst!” sa hon. ”Ojsan! Måste gå! Ses.”

”Ses.” sa jag och lade på. Jag var lycklig, men ändå ledsen.
Det var inte meningen att Jasmine skulle fixa ihop oss. Han skulle själv komma på att han skulle vilja gå med mig till balen. Eller att jag skulle fråga honom.

Fast jag var ändå tacksam till Jasmine.

Jag gick fram till hyllan där jag hade alla mina skivor, och började leta efter min favoritplatta. När jag hittade, drog jag ut den för häftigt, så att två-tre andra skivfodral föll ut och ramlade ner på golvet.

Jag böjde mig ned för att plocka upp dem, men då såg jag vad det stod på ett av fodralen.

Blairs mix.

Pappa hade gjort den när jag fyllde tretton. Det var ett par månader innan mamma hade fått veta att hon hade bröstcancer och skulle dö inom ett år. Och det var innan min pappa började dricka…

Jag tog upp fodralen, och satte in skivan i cdspelaren.

Först kom sången som jag hade lyssnat på mest när jag var tolv-tretton år. Elton Johns Don’t go breaking my heart.

När sången var slut sa en röst ”Blair?” Jag såg mig omkring mig, utan att förstå att det kom från cdn. ”Det är din mamma. Du lär inte höra detta förrän jag är död, men jag vill ändå att du ska få höra detta.” hon tog en paus för att andas. Jag var fortfarande chockad över att få höra min döda mamma prata till mig. Trots att det var minst fyra år sedan hon sa dessa ord, men ändå. ”Först av allt, vill jag att du ska veta hur mycket jag älskade dig” hon snörvlade ”Och hur mycket jag kommer att sakna dig, när jag väl är död.” Mina ögon började svida. ”Och jag vill…” snyftade hon ”att du och pappa ska ta hand om varandra. Och om du inte hör detta förrän det är för sent, så vill jag att du ska vara stark. Jag vill att du ska lita på de som bryr sig om dig, och berätta om dina problem. Låt dem inte stänga in dig i totalt mörker. Snälla? För mig?” snyftade mamma ”Och jag vill att du ska gå vidare. Lev dig inte kvar i det förflutna, utan lev vidare. Gå vidare.” Hon tystnade, och ett par sekunder senare hördes Lionel Richies Endless love.

Tårarna rann ned för mina kinder som ett vattenfall.

Kommentarer av författaren:

Jag hoppas att ni - som jag - ser den lilla flickan i Blair. Och även om ni inte gör det, så hoppas jag att ni - med bokens gång - kommer att förstå.

Jag hoppas att ni tycker om rädslan jag slängde in i detta kapitlet !

Chapter two

Rape is a crime

Det värsta var inte att Amber hade kysst honom, utan att efteråt hade Jasmine pratat med honom. Hon sa att deras samtal hade varit fantastiskt, och att han verkade jättetrevlig. Inte alls en ”bad boy”.

Jag stirrade på flugan som surrade omkring i solskenet, bland allt damm som virvlade omkring.

Tre filtar och ett täcke hade jag snurrade runt min kropp, som en vårrulle. Ett helt paket med näsdukar låg utslängda på golvet och min kudde var fuktig av tårar.

”Blair?”, sa Rachel och knackade på dörren.

”Kom inte in!” snyftade jag, men hon skulle tvunget inte lyssna. Hon öppnade dörren och spärrade upp ögonen när hon såg mig.

”Men gumman!”, sa hon och satte sig på sängkanten. Hon kramade om mig och klappade mig tröstande på huvudet. ”Vad har hänt?” Jag vägrade svara henne, jag stirrade bara ner i golvet. ”Du ser sjuk ut”, sa hon ”ska jag koka lite kaffe åt dig?” Jag nickade.

Rachel tillbringade hela dagen med att försöka tvinga ur mig sanningen. Men aldrig, aldrig skulle jag erkänna att jag grät över en kille.

”Jag måste till jobbet!” sa Rachel sorgset och kysste mig på hjässan. ”Klarar du dig? Tom kommer hem i kväll, men jag kommer nog före honom.”

”Jag klarar mig… jag måste ju ändå till jobbet om ett par timmar”, sa jag ”Du får inte bli sen!”

Rachel jobbade som assistent till en ganska liten modedesigner på Gucci. Och hennes make, Tom, jobbade på arkitektfirma som hade sitt huvudkontor i New York – vilket gjorde att han flög fram och tillbaka.

Rachel jobbade dag, och kom oftast hem vid tolvtiden på natten och Tom jobbade också dag, men kom hem vid tre.

Vilket gjorde att jag var själv från och med att Rachel hade lämnat huset, tills hon kom hem.

Min ursäkt var att jag jobbade på en krog i innestaden, men jag hade aldrig ens fått jobbet. Istället hade jag ansökt på ”The Beast”, som var en strippklubb i närheten.

De hade gett mig jobbet.

Så jag jobbar helg, och tjänar helt okej för jobbet.

Jag gick upp ur sängen, hur lite jag än ville det, och packade min väska.

Sedan gick jag och borstade tänderna och sminkade mig.

När det började bli mörkt, tog jag bussen in till stan.

Som vanligt stod en massa medelålders män utanför och rökte tjocka cigarrer och visslade åt tjejer i min ålder som gick förbi.

”Gumman!” ropade en av dem, jag kände igen rösten – det var mannen med mustasch som hade våldtagit Tiki. ”Din vän…” grymtade han ”Var… hrm… jättetrevlig.” Jag rös. Stackars Tiki.

Jag skyndade förbi männen och in i klubben. Inne i sminkrummet fanns Tiki, Ashley, Emily och Maddie.

”Hej, tjejer”, sa jag och kramade dem.

”Vad har hänt med dig?” frågade Ashley ”Du ser helt förkrossad ut.”

”Ingenting…”, mumlade jag. De hann inte fråga mer, eftersom Marshall – ägaren av Beast – kom in för ett peptalk.

”Okej, tjejer!”, sa han ”Jag vill att ni ska göra ert bästa, och inte bara er bästa lapdance utan det ’andra sakerna’ om ni förstår vad jag menar.”

”Som alltid” sa Emily.

”Ja, som alltid”, sa Marshall ”Kör hårt!” Jag fnös så fort han kom utom hörhåll.

”Du är först ut, Em” sa Maddie till Emily. Hon ställde sig upp och smekte sina långa, glansiga ben. Hon gick ut på scenen och flera rop och visslingar hördes. ”Sen är det Tiki, sen Ash och sen du, Blair. Sist är jag.” förklarade Maddie.

Tiki gick ut på scenen och började ta av sig kläderna.

Jag var inte säker, men jag tyckte att jag hörde en skrovlig röst skrika ”Jag gjorde henne!”, fy fan.

Sen gick Ashley ut, och jag följde efter henne.

Em såg ut att följa med en tjugoårig kille upp till ovanvåningen för att ”checka in” honom, medan Tiki gav en av mustasch mannens vänner en lapdance. 

Pengar slängdes upp på scenen åt Ash, Maddie och mig. Vi plockade snabbt upp dem, vi ville inte att någon skulle ta vår dricks.

”Får man köpa en lapdance?” frågade den nu välbekanta skrovliga rösten. Jag hoppade ner från scenen och började smeka han på bröstet. ”Jag har ångrat mig, hur mycket blir det för en hel natt?”

”Hundrafemtiofem”, svarade jag och han hav mig pengarna, jag satte dem innanför behån och tog hans hand.

Han följde efter mig upp till rum tio.

Man kunde höra hur de andra tjejerna som hade jobbat före mig skrek och grät. Men jag ignorerade ljudet.

”Kom här…” viskade han, och lade handen på mitt lår. Sakta drog han den högre och högre upp, tills handen kom till sitt mål.