Kommentarer av författaren: 

Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.

Chapter nine

Love 

När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ner.

Vi såg på varandra i några minuter, sedan sa han ”Du vet inte hur vacker du är”. Och för första gången på kanske fem minuter, såg jag bort från hans mjuka, gröna ögon. ”Vad är det?” frågade han.

”Ingenting.”, viskade jag. Men han hörde sorgen i min röst.

”Jo, det är någonting. Berätta.”, han tog min hand och satte den på hans bröst. Han tryckte min hand hårt mot hans hjärta. Det dunkade en aning snabbare än ett hjärta brukar. Han blundade en stund. Tillräckligt länge för att jag skulle hinna sakna hans vackra ögon.

”Ingen har någonsin…”, viskade jag, men visste inte hur jag skulle avsluta meningen. En elak tår rann sakta ned för min kind. Dylan höjde sin lediga hand och torkade upp den. Sedan kupade han handen runt min nacke och han närmade sig sakta. Jag hade helt glömt bort var jag var. Jag visste inte att jag satt i en superdyr bil som stod parkerad på min gata och att mina grannar antagligen såg mig och skulle berätta för min mamma. Det ända jag såg var honom. Han gröna ögon som såg djupt in i mina. Hans småleende på hans läppar, han var lycklig.

En lycka jag inte kunde förstå, som jag kanske aldrig skulle förstå. Men jag visste att han var menad för mig. Och jag var menad för honom.

Hans läppar snuddade vid mina.

Kyssen gick från romantisk till passionerad. Men jag hade en dum reflex som förstörde allt.

Jag började knäppa upp hans skjorta.

Jag visste inte vad jag gjorde.

Han stelnade till och jag förstod. Dylan var inte en av mina kunder. Han var killen jag älskade. Och jag var ingen hora för honom.

”Är… du säker?”, viskade han mot mina läppar. Jag andades in han andedräkt, som luktade lika ljuvligt som han smakade.

”Nej”, mumlade jag. Men han tolkade det fel. Han började dra sig undan men jag drog tillbaka honom. ”Men är man någonsin säker?” sa jag och vi började kyssas igen. Jag knäppte upp hans skjorta helt.

Vi satt där en lång stund och kysstes. Sedan gick Dylan ut och jag började undra vad jag gjorde för fel. Men han gick runt bilen och lyfte upp mig i famnen. Han bar mig fram till dörren.
”Nycklar?” frågade han. Jag började rota i mina fickor och drog upp min nyckelknippa. Jag pekade på nyckeln och han låste upp dörren.

”Mitt rum ligger upp för trappan, första dörren till vänster.”, förklarade jag och skrattade.

Han log hela tiden.

När vi var i mitt rum, släppte han ned mig. Jag satte min hand på hans bara bröstkorg.

Vi började kyssas och han lyfte upp mig igen, och lade ner mig på sängen utan att sluta kyssa mig.

Han knäppte upp min skjorta och jag slängde den på golvet. Sedan var vi tvungna att andas.

”Har du…?”, frågade jag honom.

”Nej…” mumlade han. Jag drog mig sakta ifrån honom. Det blev så pinsamt det kunde bli. Sedan började han skratta. Även om jag inte visste vad han tyckte var så roligt så instämde jag i hans skratt. Plötsligt blev allt mycket roligare.

När vi tillslut hade lugnat ner oss sa jag ”Förlåt”.

”Det gör inget, det var egentligen mitt fel.”

”Hur kan detta vara ditt fel?” frågade jag förvirrat.

”Äsch, det var inget.” Jag skakade på huvudet, men struntade i det.

”När kommer dina föräldrar hem?”, frågade han – som om han precis hade kommit på att jag inte bodde ensam.

”Inte förrän…” jag kollade på klockan. Den var redan elva och det hade blivit mörkt. ”Rachel kommer hem om en timme och Tom om fyra timmar.”

”Åh, jag borde nog gå.”

”Jag antar det”, sa jag sorgset. Och han kysste mig snabbt på läpparna och försvann.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Chapter eight Orphan   När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner. ”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan...

Chapter seven Awkward   Jag hade inte en enda lektion med Dylan på fredagen, så jag skulle inte få träffa honom förrän klockan fem. Direkt när jag kom hem från skolan, ställde jag mig framför garderobsdörren och letade igenom hela garderoben....

Chapter six Mother of my son.   Absolut inte! Det kan inte vara sant, det får inte vara sant… Mina ögon tårades ju mer jag tänkte på det. Nej, detta händer inte mig. Nu går jag upp och försöker att äta något, och säger till Rachel at...

Chapter five Impossible   ”Blair!”, sa Tiki och sprang fram och kramade mig. Det luktade inte rök. ”Har du inte tänt på än?” frågade jag, ”Nej, vi väntade på dig” svarade hon. ”Vi?” &rdquo...

Kommentarer av författaren: Nu får ni se lite droger och lite hur Blair reargerar på dem. Eftersom jag aldrig själv har testat droger, så vet jag inte riktigt vad man ser och känner. Därför bestämde jag mig för att inte skriva så mycket om det. ...