Chapter eight

Orphan

När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner.

”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan. Ryan var en lång och gängig tjugofemåring. Han hade samma hårfärg som Dylan, fast längre hår. Han flinade åt mig och jag kunde inte låta bli att le. Tony var… enorm. Han var superlång och hade muskler exakt överallt. Hela hans kropp var senigt, förutom hans ansikte – som var slätt och glatt.

Det gjorde ont att se på Katherine och Rebecca. Hon var så otroligt vacker. Mörka, gröna ögon och långt, ljusbrunt, spikrakt hår, hon såg väldigt jordnära ut. Hon log stolt mot Dylan, men jag förstod inte varför. Rebecca var raka motsatsen till Katherine. Han hade lockigt, ljusblont, kort hår och ljusbruna – nästan guldiga – ögon. Hennes läppar var extremt röda, men det såg inte ut som om hon hade läppstift på. Hon såg apatiskt på mig och suckade. ”Och detta är Cobie och hennes pojkvän Sam.”

Jag tog mig tid åt att hälsa på alla. Det var bra att jag hade lätt för att läsa människor.

Ryan var en typisk kille. Skämtsam och rolig. Tony var mer allvarlig och beslutsam. Katherine är jordnära, trevlig och osjälvisk. Och precis som de var helt olika till utseendet så var Rebecca helt tvärt om i personlighet. Rebecca var självupptagen, nonchalant och hon spelade trevlig. Hon log hela tiden mot mig med ett elakt leende som störde mig.

Cobie var en kort tjej kortare än mig, som verkade väldigt killig. Hon var väldigt söt och hon hade stora, brun-gröna ögon och fylliga läppar. Hon hade uppklippt, röd-brunt hår med lugg som dolde hennes vänstra öga.

Hennes pojkvän, Sam, var normallång och hade ostyrligt brun-blont hår. Han hade kalla, dimmigt gråa ögon som studerade mig med upphetsad min. Det skrämde mig.

Näs vi skakade han blinkade han flörtigt mot mig. Jag såg oförstående på honom, men det besvarade han med ett snett leende.

”Matchen börjar snart”, sa Ryan. ”Det är bäst vi skyndar oss.”

Vi alla sju skyndade oss in i stadion till våra platser.

Matchen gick fint. Dylans bror, Tyler, gjorde tre mål. Charleston vann med tre poäng.

Efteråt stannade bara jag, Dylan och hans bröder kvar. Jag ville gärna träffa Tyler. Eftersom alla, förutom Rebecca och Sam, hade varit så trevliga.

”Blair, det här är min bror Tyler och min vän Ian Lima”, förklarade Dylan. ”Det här är Blair.”

”Trevligt att träffas.” sa Tyler och tog min hand. Samma sak sa Ian.

Jag lade märke till att Ian var lång, hade gråa ögon, korpsvart hår som var uppsatt i en hästsvans i nacken och han hade ett halsband. Det var ett snöre som var knutet runt något som såg ut som en reptiltand.

”Kan du skjutsa mig?”, frågade Ian Dylan. ”Jag vill inte tränga mig på, men min skjuts dumpade mig.”

”Det gör inte mig någonting.”, sa jag eftersom han såg menande på mig.

”Är du säker?”, frågade Ian.

”Jadå, det går nog bra.” sa jag och log.

Vi alla tre satte oss i bilen och Dylan började köra. Han skulle lämna av Ian först, vilket var bra. Jag ville inte att han skulle se på när jag och Dylan avslutade vår dejt.

”Vad tyckte du?”, frågade Dylan medan han körde.

”Om vaddå?”

”Min familj.”

”Åh… de var jättetrevliga! Fast Rebecca…” jag visste inte hur jag skulle avsluta meningen. Men det gjorde Ian åt mig.

”Hon är en bitch!”

”Nej, hon är ingen bitch. Hon bara… förändrades.” mumlade Dylan.

”Hur?” undrade jag. Fast jag borde inte ha frågat. Det var ett känsligt ämne hos Dylan. ”Vi behöver inte prata om det…”

”Nej det gör inget”, sa Dylan och log. ”Både hon och Katherine förändrades efter min morbrors död. Katherine var innan en brat som bara brydde sig om sig själv. Men hon förändrades till en jordnära och fantastisk människa. Förut var Becca lika jordnära, lika osjälvisk. Men efteråt… så blev hon så här. Mamma och pappa försökte verkligen med allt. Men ingenting fungerade.”

”Åh”, viskade jag. Det var hemskt, tills jag insåg att det var samma sak som hade hänt mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kommentarer av författaren:  Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.   Chapter nine Love    När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ...

Chapter seven Awkward   Jag hade inte en enda lektion med Dylan på fredagen, så jag skulle inte få träffa honom förrän klockan fem. Direkt när jag kom hem från skolan, ställde jag mig framför garderobsdörren och letade igenom hela garderoben....

Chapter six Mother of my son.   Absolut inte! Det kan inte vara sant, det får inte vara sant… Mina ögon tårades ju mer jag tänkte på det. Nej, detta händer inte mig. Nu går jag upp och försöker att äta något, och säger till Rachel at...

Chapter five Impossible   ”Blair!”, sa Tiki och sprang fram och kramade mig. Det luktade inte rök. ”Har du inte tänt på än?” frågade jag, ”Nej, vi väntade på dig” svarade hon. ”Vi?” &rdquo...

Kommentarer av författaren: Nu får ni se lite droger och lite hur Blair reargerar på dem. Eftersom jag aldrig själv har testat droger, så vet jag inte riktigt vad man ser och känner. Därför bestämde jag mig för att inte skriva så mycket om det. ...