Chapter seven

Awkward

Jag hade inte en enda lektion med Dylan på fredagen, så jag skulle inte få träffa honom förrän klockan fem.

Direkt när jag kom hem från skolan, ställde jag mig framför garderobsdörren och letade igenom hela garderoben.

Tillslut hittade jag en blå och – vit rutig skjorta och mina favoritjeans.

Sedan ställde jag mig framför spegeln och började locka håret.

Jag var klar på en halvtimme. Och då såg jag till att ta med mig pepparsprejen(även om jag inte visste varför jag skulle behöva den) och mobilen.

Klockan halv fem var jag klar och satt och väntade i vardagsrummet.

Innan Rachel stack till jobbet, hann hon säga ”Lycka till”.  

Och fem i fem stod han utanför min dörr.

”Hej” sa han. Mitt hjärta bultade hårdare och hårdare, snabbare och snabbare. Jag bara stirrade på hans underbara ansikte.

”Hej” viskade jag. Han log brett, jag tror inte han insåg hur mycket han bländade mig. Om jag skulle dö nu, skulle jag dö lyckligt med bilden av hans ansikte i mina tankar.

Han hade nog den klaraste grön i sina ögon. Jag hade aldrig sett någon med så klara ögon. Jag tror att jag föll för honom första gången jag såg hans ögon.

Han märkte hur jag beundrade hans ögon, och drog – med spelad blyghet – bort blicken från mina ögon och tittade på sina händer. Jag följde hans blick till hans stora händer som höll om en bukett med rosa hortensior och körsbärsblommor.

”Åh… du hade inte behövt!” viskade jag. Aldrig hade en kille gett mig en bukett med blommor. Jag hade inte ens fått ett Alla Hjärtans Dag-kort.

Jag skyndade in för att sätta dem i en vas, och han följde efter.

”Fint hus” sa Dylan. Jag nickade. Egentligen var huset inte direkt fint, men det var inte fult heller.

När jag var klar med blommorna, tog jag min skinnjacka och följde honom till bilen.

Jag tyckte verkligen om hans superdyra, väldoftande, gula Lamborghini med mjuka skinnsäten. Jag kände mig så säker när jag var nära den.

Jag satte mig i det svarta skinnsätet och Dylan startade bilen.

Först skulle vi äta en liten middag på caféet ”Louisiana”. Det var ett litet, mysigt och romantiskt.

Vi satte oss vid ett bord i mitten. Det fanns två doftljus framför oss som luktade vanilj.

Han log mot mig.

En söt servitris kom fram till oss. Hon lutade sig framför mig när hon gav Dylan hans meny. Hon log stort mot honom, hon var definitivt lika bländad av honom som jag var.

Det störde mig. Men inte Dylan.
”Tack” sa han och såg rakt på mig. Han hostade till och servitrisen kom tillbaka till nuet.

”Åh”, sa hon och rätade på sig. Med en smått irriterad min gav hon mig min meny. Sedan gick hon iväg.

”Så…” sa Dylan. Mitt hjärta slog snabbare, och snabbare. Om jag inte lugnade ned mig snart, skulle jag börja hyperventilera. ”Hur är det?”

Herregud! Jag var inte alls förberedd, vad ska jag svara? Jag håller på att dö av nervositet. Herregud, herregud! Jag kommer att dö!

”Bara bra… och du?”, frågade jag.

”Helt okej”.

”När jag var liten, spelade jag baseball” mumlade han.

”Jaså? I vilket lag?” frågade jag.

”Charlestons knattelag” sa han och log.

”Vilken position?”, jag visste egentligen ingenting om baseball. Men jag ville bara att han skulle fortsätta prata.

”Chatcher”, förklarade Dylan. ”Du då? Gick du på någon sport när du var liten?”

”När jag var fem gick jag på ballett, jag var inget vidare bra så jag slutade. Och när jag var elva började jag med tennis, men jag slutade när jag var tretton. Och när jag var femton gick jag på ridning, men då ramlade jag av och bröt tre revben, vänstra armen, näsan och fick en spricka i högra handen”, sa jag. Det fanns inte så mycket mer att berätta. Jag var inte alls atletisk av mig.

”Ojsan, du har ingen vidare tur”, sa han och flinade.

”Ja, det kan man säga” sa jag. Det blev en pinsam tystnad.

”Jag tror nog jag ska ta lammkotletten och ett glas lättöl till det” sa han ”Vad ska du ta”.

”Jag antar…” sa jag medan jag letade efter det billigaste på den onödigt dyra listan ”… jag tror nog att jag tar fisksoppa  med mjölk”.

”Du tog inte det bara för att var det billigaste på listan, va?”

”Nej…” sa jag när den söta servitrisen kom tillbaka.

”Har ni bestämt er?” frågade hon flörtigt.

”Ja. Lammkotlett till mig och min detjt”, han betonade det sista ”Och till det blir det två lättöl”.

Servitrisen skrev snabbt ned alltihop.

”Något mer?”

”Nej, inte direkt” sa Dylan och log. Servitrisen gick därifrån.

Det blev ännu en pinsam tystnad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kommentarer av författaren:  Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.   Chapter nine Love    När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ...

Chapter eight Orphan   När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner. ”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan...

Chapter six Mother of my son.   Absolut inte! Det kan inte vara sant, det får inte vara sant… Mina ögon tårades ju mer jag tänkte på det. Nej, detta händer inte mig. Nu går jag upp och försöker att äta något, och säger till Rachel at...

Chapter five Impossible   ”Blair!”, sa Tiki och sprang fram och kramade mig. Det luktade inte rök. ”Har du inte tänt på än?” frågade jag, ”Nej, vi väntade på dig” svarade hon. ”Vi?” &rdquo...

Kommentarer av författaren: Nu får ni se lite droger och lite hur Blair reargerar på dem. Eftersom jag aldrig själv har testat droger, så vet jag inte riktigt vad man ser och känner. Därför bestämde jag mig för att inte skriva så mycket om det. ...