Chapter five

Impossible

”Blair!”, sa Tiki och sprang fram och kramade mig. Det luktade inte rök.

”Har du inte tänt på än?” frågade jag,

”Nej, vi väntade på dig” svarade hon.

”Vi?”

”Tjejerna är här också.”

”Aha. Var är de?” frågade jag och såg mig omkring i parken.

”De är i Grottan.”, svarade hon och tog min hand och vi började gå. Grottan var en litet hål i jorden under en buske, det var där vi brukade röka. Så ingen märkte oss.

De andra från Beast satt där och drack ur spritflaskor.

”Vem vill få den första?” frågade Tiki när hon satte sig och började rulla ihop jointen.

”Jag!” sa Maddie och tog emot den. Hon fiskade upp en tändare från fickan och satte den i munnen och tände på.

Jag, Ash och Emily hjäpte Tiki med att rulla ihop jointar.

En timme senare satt vi alla, höga på hasch.

Nästan allting snurrade och allting var roligt. Tills jag upptäckte att jag var tvungen att gå hem.

”Ses sen.” sa jag och gick hem.

Jag gick direkt och lade mig.

Nästa dag var jag fortfarande lite snurrig, men jag tog mig till skolan ändå.

Min första lektion var kemi, och när jag kom in i klassrummet såg jag Dylan sitta vid bordet där jag i två år hade suttit ensam.

Längst bak i klassrummet, såg jag Amy – som såg ut som om någon hade hällt iskallt vatten på henne.

”Hej” sa han och log snett.

”Jag tror inte din flickvän tycker om att du sitter här” sa jag och satte mig bredvid honom. Han fnös och log snett.

”Ex-flickvän”. Jag svarade inte, utan gömde mitt ansikte bakom mitt hårsvall för att le.

Eftersom Dylan satt bredvid mig, blev han min labbpartner för resten av terminen.

Efter lektionen hade jag matte och han engelska, så vi skiljdes åt.

Jag gick ensam till matten, Jasmine hade franska.

Men när jag väl hade satt mig på min plats och miss Figgens började prata, kände jag hur det bubblade i magen. Sakta men säkert började jag må dåligare och dåligare.

Även om jag klarade mig igenom hela lektionen, så kände jag att jag måste gå hem.

Jag gick till expeditionen för att sjukanmäla mig.

Men när jag satte min fot innanför dörren såg jag ett par mörka – nästan svarta – ögon som nästan doldes helt av den mörkbruna luggen.

Det var Derek Brown. Ensamvargen. Den utstötta.

”Ursäkta” sa han och trängde sig förbi mig. Jag kände hur det bubblade till i magen igen. Toppen.

Jag gick fram till disken och förklarade för Mrs Evans att jag inte mådde bra.

”Är du säker på att du inte vill gå till sjuksystern? Du ser rätt blek ut” sa Mrs Evans.

”Nej, jag klarar mig” sa jag och skyndade mig till bilen, jag hade en stark känsla av att jag snart skulle förlora min frukost.

Jag körde ganska snabbt, och när jag kom hem sprang jag direkt till toaletten och kräktes. Där inne låt jag tills jag somnade på badrumsgolvet.

Jag vaknade av att dörren smälldes igen, Rachel hade kommit hem. Jag skyndade mig till sängs – och såg till att jag hade en hink och ett glas vatten med mig.   

När jag väl låg i sängen, kunde jag inte sova. Det ända jag kunde tänka på var hur jag hade blivit sjuk.

Ingen jag hade umgåtts med hade varit eller blivit sjuk. Så det var ganska märkligt… om inte?

Nej. Nej.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kommentarer av författaren:  Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.   Chapter nine Love    När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ...

Chapter eight Orphan   När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner. ”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan...

Chapter seven Awkward   Jag hade inte en enda lektion med Dylan på fredagen, så jag skulle inte få träffa honom förrän klockan fem. Direkt när jag kom hem från skolan, ställde jag mig framför garderobsdörren och letade igenom hela garderoben....

Chapter six Mother of my son.   Absolut inte! Det kan inte vara sant, det får inte vara sant… Mina ögon tårades ju mer jag tänkte på det. Nej, detta händer inte mig. Nu går jag upp och försöker att äta något, och säger till Rachel at...

Kommentarer av författaren: Nu får ni se lite droger och lite hur Blair reargerar på dem. Eftersom jag aldrig själv har testat droger, så vet jag inte riktigt vad man ser och känner. Därför bestämde jag mig för att inte skriva så mycket om det. ...