Kommentarer av författaren:

Nu får ni se lite droger och lite hur Blair reargerar på dem.

Eftersom jag aldrig själv har testat droger, så vet jag inte riktigt vad man ser och känner. Därför bestämde jag mig för att inte skriva så mycket om det.

Jag hoppas dock ni tycker om det !

Chapter four

The awakening after a sad dream.

Det var svårt, att gå till skolan på Måndag, med ett leende på läpparna. Det ända jag kunde tänka på var mammas meddelande. Men jag insåg ganska snart att jag måste sluta tänka på det och koncentrera mig på skolan. Det var ju det mamma ville, eller hur?

”Hej!” sa Jasmine och jag ryckte till. Jag hade inte märkt att hon hade ställt sig bredvid mig.

”Hej” mumlade jag och fortsatte dagdrömma ”Förresten, tack för… du vet.”

”Ingen orsak!”, sa hon och log brett.

Under engelskan satt jag bara och klottrade på omslaget på min anteckningsbok.  Det var inte förrän lektionen hade avslutats som jag upptäckte vad det var jag hade ritat.

Det var ett skuggigt ansikte, jag hade ritat det så mörkt att man inte ens såg utseendet. Men jag skrämdes bara av att se på den, och försäkrade mig själv om att ingen kunde ha sett den.

På parkeringsplatsen efter skolan såg jag Dylan. Han stod vid sin bil och såg – som alltid – otroligt snygg ut.

Han kastade en blick på mig med sina sexiga gröna ögon och han log lite flörtigt. Sedan började han gå mot mig.

För att förkorta avståndet, började jag gå mot honom. Han log ännu bredare och det såg ut som om han skulle börja skratta. Han drog sin hand genom sitt kortklippta bruna hår.

”Hej” sa han. Det var tur att jag nästan aldrig rodnade. ”Jag undrar om du skulle vilja gå på skoldansen med mig?”

”J-ja. Jag antar det” sa jag och log osäkert.

”Ska jag hämta dig klockan åtta?” frågade han.

”O-okej” viskade jag.

”Vill du ha skjuts?”

”Va?” frågade jag oförstående. Han skrattade.

”Vill du ha skjuts hem?” Det pirrade i magen bara jag tänkte på mig och Dylan ensamma i en bil.

”Visst” sa jag och försökte le mer självsäkert, men misslyckades – med tanke på att han började skratta.

Vi började gå mot hans bil, och jag stannade chockerat till.

”Vad… är… det?!” sa jag förfärat när jag såg den snygga, gula bilen.

”En Lamborghini Murcielago” sa Dylan och log åt min förfäran. ”Det är en Gran turismo.”

”Engelska tack, jag pratar inte bilspråk” sa jag och skrattade.  Han instämde i mitt skratt och öppnade dörren åt mig och jag satte mig i skinnsätet. Han satte sig strax bredvid mig. ”Den måste ha kostat minst 100 000!”

”279 900 dollar” sa Dylan medan han backade ut ur parkeringen. Nästan alla stirrade på oss, eller kanske på bilen. ”Men hursomhelst är den bara lånad. Pappa lånade den av en av hans kollegor.”

”Vem lånar ut en bil för 280 000?” sa jag och skakade på huvudet.

”Rika människor” sa Dylan. ”Men jag kunde inte fatta att han skulle låta mig ha den, och låta mig köra till skolan med den.”

”Ja…” sa jag.

”Så… har du någon bil?” frågade han mig och körde ut från parkeringsplatsen.

”Nej, eller Rachel har en Volvo 850 och Tom har en Toyota Avensis Verso, tror jag den heter. Jag brukar få låna Volvon om jag skulle behöva ta mig någonstans. Men oftast går jag eller tar bussen” förklarade jag.

”Vilka är Rachel och Tom?” frågade Dylan.

”De är mina adoptivföräldrar” förklarade jag.

”Så du är adopterad? Hur gammal var du då?” frågade han. Jag visste inte om jag skulle ljuga eller tala sanning.

Sanningen var ju att Rachel och Tom var mina fosterföräldrar. Och att jag hade fått bo hos dem när mina föräldrar dog. När jag var fjorton.

”Öh…”

”Vi behöver inte prata om det om du inte vill” sa Dylan.

”Nej, det är okej” försäkrade jag ”Jag var… elva.”

”Då måste du ha minne av dina riktiga föräldrar.”

”Ja, det har jag” mumlade jag och försökte byta ämne ”Så… hur är din familj.”

”Tja… Jag bor med mina bröder – Ryan, Tony och Tyler – och med mina kusiner Katherine och Rebecca.”

”Varför bor dina kusiner med er?” frågade jag.

”Min morbror dog för ett par år sedan, och deras mamma hade lämnat dem när de var små. Och mina föräldrar var deras ända vårdnadshavare.” förklarade Dylan.

”Åh” sa jag.

”Förresten, Tylers basketlag ska ha en match mot Colorado. Du borde komma. Så kan vi lära känna varandra inför dansen” Dylan hade stannat framför mitt hus. Hade jag berättat var jag bodde. Jag hade varit helt uppslukad av vårat samtal.

”Hur visste du var jag bor?”

”Jasmine berättade.”

”Såklart…” mumlade jag.

”Så… matchen är på fredag klockan sju. Ska jag hämta dig fem, så kan vi ta något att äta först?” frågade han.
”Visst.”

”Ses i morgon.” sa han när jag steg ut bilen.

När han hade kört iväg dansade jag glatt fram till dörren och låste upp.

”Blair?”, rösten förvånade mig. Ingen brukade vara hemma när jag kom hem.

”Rachel? Vad gör du hemma?” frågade jag.

”De gav mig ledigt. Vems bil var det som lämnade av dig?” Rachel stod i köket och bakade någonting som såg ut som pannkakor.

”Öh… Dylan Gray.”

”Jaså. Jag tyckte väl att bilen såg dyr ut…” mumlade hon.

”Hursomhelst, så har han bjudit mig på en basketmatch på fredag.”

”Vilka lag?”

”Charleston mot Colorado. Dylans bror spelar för Charleston.” förklarade jag.

”Jag trodde du inte gillade baseball.”

”Basket, Rachel, basket. Hursomhelst är det mest för att lära känna Dylan. Han bjöd mig till skolbalen!”

”Vad kul!” sa Rachel. ”När får vi träffa honom?” Jag stelnade till.

”Träffa honom?”

”Ja… han är väl så gott som din pojkvän nu, eller?” sa hon. Det fräste till i stekpannan när hon hällde i det som skulle bli pankaka.

”Öh… det är stor skillnad mellan dejt till skoldansen och pojkvän, Rachel.”, sa jag.

”Jaha. Dåså…” mumlade hon och fortsatte med sitt.

Plötsligt fick jag ett sms, det var från Tiki.

Träffas i parken? Har några skaffat jointar.

”Öh… jag ska träffa Jasmine i parken. Jag äter med henne.”

”Åh… kom inte hem för sent.”, sa hon.

”Hejdå!”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kommentarer av författaren:  Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.   Chapter nine Love    När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ...

Chapter eight Orphan   När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner. ”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan...

Chapter seven Awkward   Jag hade inte en enda lektion med Dylan på fredagen, så jag skulle inte få träffa honom förrän klockan fem. Direkt när jag kom hem från skolan, ställde jag mig framför garderobsdörren och letade igenom hela garderoben....

Chapter six Mother of my son.   Absolut inte! Det kan inte vara sant, det får inte vara sant… Mina ögon tårades ju mer jag tänkte på det. Nej, detta händer inte mig. Nu går jag upp och försöker att äta något, och säger till Rachel at...

Chapter five Impossible   ”Blair!”, sa Tiki och sprang fram och kramade mig. Det luktade inte rök. ”Har du inte tänt på än?” frågade jag, ”Nej, vi väntade på dig” svarade hon. ”Vi?” &rdquo...