Kommentarer av författaren:

Detta kapitlet fick en sorgsen stämning, antingen p.g.a meddelandet eller av mannen. Kom ihåg att kommentera vad ni tycker !

Chapter three

A message from the dead.

Det var den värsta natten i mitt liv. Kan du föreställa dig den värsta smärtan du någonsin känt, men tio gånger dubbelt?

Det kan jag.

Så fort han var klar hade jag tagit mina saker och smitt ut. Klockan var då tre, men jag han hem innan Tom. Rachel hade redan gått och lagt sig.

Jag gick in i badrummet och tog en varm dusch, jag kände mig smutsig. Pestsmittad.

Jag gjorde mig klar och gick och lade mig, jag somnade nästan direkt. Jag hade faktiskt trott att jag bara skulle drömma mardrömmar, men det var en vacker dröm.

Jag var i en glänta, nära en sjö och en bäck. Gläntan var fylld av vilda blommor och ogräs i alla möjliga färger, det var underbart.

Under ett stort Southern live oak satt Dylan. Han log och höjde sin han i gest att jag skulle komma till honom.

Jag gick med snabba steg fram till honom. Sedan satte jag mig på huk och öppnade min mun för att tala, men jag fick inte ut orden. Han log bara bredare.

Sedan såg han oskuldsfullt ner i marken på en enstaka rosenknopp, som jag var säker på inte hade funnits där förut.

Sakta blev stammen bredare och längre, samtidigt som rosenknoppen slog ut i en vacker Japansk klätterros.

Dylan plockade upp den och sa ”Lika vacker som himlen, samma skönhet som havet, men aldrig vackrare än dig.”

Han räckte mig rosen, och jag tog emot den.

Jag fann inga ord.

”Blair?” sa han, men något var fel. Det var inte hans röst. ”Blair, vakna.”

Jag slog upp ögonen, och där stod Rachel.

”Du ser inte riktigt kry ut. Ska jag ringa och sjukanmäla dig?” frågade hon.

”Nej!” nästan skrek jag och hoppade upp på fötter, så snabbt att jag blev yr ”Jag kan göra det själv.” Jag sträckte mig efter min mobil på nattduksbordet och låtsades kolla klockan, eftersom jag ville att Rachel skulle lämna rummet när jag ringde Marshall. Han skulle antagligen bli sur.

”Jag gör frukost” sa Rachel och gick ut ur mitt rum. Jag slog snabbt Marshalls nummer.

”Hallå?” sa Marshall.

”Hej, det är jag. Blair” började jag ”Jag kan inte komma idag. Är sjuk.”

”Åh, jaså. Det beror inte på Arthur? Jag hörde att du var med honom inatt” sa han smått surt.

”Nej, jag mår inte bra. Jag är sjuk” försäkrade jag, även om jag visste att det inte var hela sanningen.

”Då så. Vi ses när du har blivit bättre.” suckade Marshall och lade på.

Nåja, så sur hade han inte blitt.

Jag fick flera samtal från Jasmine under dagen, men jag orkade inte svara. Det var först när hon skrev:

Vi måste prata. Handlar om dig och D.

Som jag reagera. Så jag bestämde mig för att ringa upp henne.

”Åh!” sa Jasmine när hon svarade ´”Jag har försökt att ringa dig hela dagen!”

”Jag vet, har inte kunnat…” började jag men Jasmine avbröt mig.

”Jaja, hur som helst! Dylan har gjort slut med Amy.”

”Oj vilken överraskning.” mumlade jag.

”Och han frågade mig om vem han skulle fråga till skolbalen…” sa Jasmine och tog en kort paus för att andas. ”Och jag sa att han borde fråga dig!”

”Gjorde du?” frågade jag.

”Självklart! Du har ju varit kär i honom hur länge som helst!” sa hon. ”Ojsan! Måste gå! Ses.”

”Ses.” sa jag och lade på. Jag var lycklig, men ändå ledsen.
Det var inte meningen att Jasmine skulle fixa ihop oss. Han skulle själv komma på att han skulle vilja gå med mig till balen. Eller att jag skulle fråga honom.

Fast jag var ändå tacksam till Jasmine.

Jag gick fram till hyllan där jag hade alla mina skivor, och började leta efter min favoritplatta. När jag hittade, drog jag ut den för häftigt, så att två-tre andra skivfodral föll ut och ramlade ner på golvet.

Jag böjde mig ned för att plocka upp dem, men då såg jag vad det stod på ett av fodralen.

Blairs mix.

Pappa hade gjort den när jag fyllde tretton. Det var ett par månader innan mamma hade fått veta att hon hade bröstcancer och skulle dö inom ett år. Och det var innan min pappa började dricka…

Jag tog upp fodralen, och satte in skivan i cdspelaren.

Först kom sången som jag hade lyssnat på mest när jag var tolv-tretton år. Elton Johns Don’t go breaking my heart.

När sången var slut sa en röst ”Blair?” Jag såg mig omkring mig, utan att förstå att det kom från cdn. ”Det är din mamma. Du lär inte höra detta förrän jag är död, men jag vill ändå att du ska få höra detta.” hon tog en paus för att andas. Jag var fortfarande chockad över att få höra min döda mamma prata till mig. Trots att det var minst fyra år sedan hon sa dessa ord, men ändå. ”Först av allt, vill jag att du ska veta hur mycket jag älskade dig” hon snörvlade ”Och hur mycket jag kommer att sakna dig, när jag väl är död.” Mina ögon började svida. ”Och jag vill…” snyftade hon ”att du och pappa ska ta hand om varandra. Och om du inte hör detta förrän det är för sent, så vill jag att du ska vara stark. Jag vill att du ska lita på de som bryr sig om dig, och berätta om dina problem. Låt dem inte stänga in dig i totalt mörker. Snälla? För mig?” snyftade mamma ”Och jag vill att du ska gå vidare. Lev dig inte kvar i det förflutna, utan lev vidare. Gå vidare.” Hon tystnade, och ett par sekunder senare hördes Lionel Richies Endless love.

Tårarna rann ned för mina kinder som ett vattenfall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kommentarer av författaren:  Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.   Chapter nine Love    När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ...

Chapter eight Orphan   När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner. ”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan...

Chapter seven Awkward   Jag hade inte en enda lektion med Dylan på fredagen, så jag skulle inte få träffa honom förrän klockan fem. Direkt när jag kom hem från skolan, ställde jag mig framför garderobsdörren och letade igenom hela garderoben....

Chapter six Mother of my son.   Absolut inte! Det kan inte vara sant, det får inte vara sant… Mina ögon tårades ju mer jag tänkte på det. Nej, detta händer inte mig. Nu går jag upp och försöker att äta något, och säger till Rachel at...

Chapter five Impossible   ”Blair!”, sa Tiki och sprang fram och kramade mig. Det luktade inte rök. ”Har du inte tänt på än?” frågade jag, ”Nej, vi väntade på dig” svarade hon. ”Vi?” &rdquo...