Kommentarer av författaren:

Jag hoppas att ni - som jag - ser den lilla flickan i Blair. Och även om ni inte gör det, så hoppas jag att ni - med bokens gång - kommer att förstå.

Jag hoppas att ni tycker om rädslan jag slängde in i detta kapitlet !

Chapter two

Rape is a crime

Det värsta var inte att Amber hade kysst honom, utan att efteråt hade Jasmine pratat med honom. Hon sa att deras samtal hade varit fantastiskt, och att han verkade jättetrevlig. Inte alls en ”bad boy”.

Jag stirrade på flugan som surrade omkring i solskenet, bland allt damm som virvlade omkring.

Tre filtar och ett täcke hade jag snurrade runt min kropp, som en vårrulle. Ett helt paket med näsdukar låg utslängda på golvet och min kudde var fuktig av tårar.

”Blair?”, sa Rachel och knackade på dörren.

”Kom inte in!” snyftade jag, men hon skulle tvunget inte lyssna. Hon öppnade dörren och spärrade upp ögonen när hon såg mig.

”Men gumman!”, sa hon och satte sig på sängkanten. Hon kramade om mig och klappade mig tröstande på huvudet. ”Vad har hänt?” Jag vägrade svara henne, jag stirrade bara ner i golvet. ”Du ser sjuk ut”, sa hon ”ska jag koka lite kaffe åt dig?” Jag nickade.

Rachel tillbringade hela dagen med att försöka tvinga ur mig sanningen. Men aldrig, aldrig skulle jag erkänna att jag grät över en kille.

”Jag måste till jobbet!” sa Rachel sorgset och kysste mig på hjässan. ”Klarar du dig? Tom kommer hem i kväll, men jag kommer nog före honom.”

”Jag klarar mig… jag måste ju ändå till jobbet om ett par timmar”, sa jag ”Du får inte bli sen!”

Rachel jobbade som assistent till en ganska liten modedesigner på Gucci. Och hennes make, Tom, jobbade på arkitektfirma som hade sitt huvudkontor i New York – vilket gjorde att han flög fram och tillbaka.

Rachel jobbade dag, och kom oftast hem vid tolvtiden på natten och Tom jobbade också dag, men kom hem vid tre.

Vilket gjorde att jag var själv från och med att Rachel hade lämnat huset, tills hon kom hem.

Min ursäkt var att jag jobbade på en krog i innestaden, men jag hade aldrig ens fått jobbet. Istället hade jag ansökt på ”The Beast”, som var en strippklubb i närheten.

De hade gett mig jobbet.

Så jag jobbar helg, och tjänar helt okej för jobbet.

Jag gick upp ur sängen, hur lite jag än ville det, och packade min väska.

Sedan gick jag och borstade tänderna och sminkade mig.

När det började bli mörkt, tog jag bussen in till stan.

Som vanligt stod en massa medelålders män utanför och rökte tjocka cigarrer och visslade åt tjejer i min ålder som gick förbi.

”Gumman!” ropade en av dem, jag kände igen rösten – det var mannen med mustasch som hade våldtagit Tiki. ”Din vän…” grymtade han ”Var… hrm… jättetrevlig.” Jag rös. Stackars Tiki.

Jag skyndade förbi männen och in i klubben. Inne i sminkrummet fanns Tiki, Ashley, Emily och Maddie.

”Hej, tjejer”, sa jag och kramade dem.

”Vad har hänt med dig?” frågade Ashley ”Du ser helt förkrossad ut.”

”Ingenting…”, mumlade jag. De hann inte fråga mer, eftersom Marshall – ägaren av Beast – kom in för ett peptalk.

”Okej, tjejer!”, sa han ”Jag vill att ni ska göra ert bästa, och inte bara er bästa lapdance utan det ’andra sakerna’ om ni förstår vad jag menar.”

”Som alltid” sa Emily.

”Ja, som alltid”, sa Marshall ”Kör hårt!” Jag fnös så fort han kom utom hörhåll.

”Du är först ut, Em” sa Maddie till Emily. Hon ställde sig upp och smekte sina långa, glansiga ben. Hon gick ut på scenen och flera rop och visslingar hördes. ”Sen är det Tiki, sen Ash och sen du, Blair. Sist är jag.” förklarade Maddie.

Tiki gick ut på scenen och började ta av sig kläderna.

Jag var inte säker, men jag tyckte att jag hörde en skrovlig röst skrika ”Jag gjorde henne!”, fy fan.

Sen gick Ashley ut, och jag följde efter henne.

Em såg ut att följa med en tjugoårig kille upp till ovanvåningen för att ”checka in” honom, medan Tiki gav en av mustasch mannens vänner en lapdance. 

Pengar slängdes upp på scenen åt Ash, Maddie och mig. Vi plockade snabbt upp dem, vi ville inte att någon skulle ta vår dricks.

”Får man köpa en lapdance?” frågade den nu välbekanta skrovliga rösten. Jag hoppade ner från scenen och började smeka han på bröstet. ”Jag har ångrat mig, hur mycket blir det för en hel natt?”

”Hundrafemtiofem”, svarade jag och han hav mig pengarna, jag satte dem innanför behån och tog hans hand.

Han följde efter mig upp till rum tio.

Man kunde höra hur de andra tjejerna som hade jobbat före mig skrek och grät. Men jag ignorerade ljudet.

”Kom här…” viskade han, och lade handen på mitt lår. Sakta drog han den högre och högre upp, tills handen kom till sitt mål.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kommentarer av författaren:  Detta kapitlet är tillägnat min kära kusin, Carin. För att hon är en enastående människa som jag alltid kan lita på.   Chapter nine Love    När Dylan hade parkerat bilen utanför mitt hus, hade solen börjat gå ...

Chapter eight Orphan   När vi var klara körde Dylan oss till stadion i stan. Utanför träffade vi Dylans familj och några vänner. ”Blair, det här är mina bröder Ryan och Tony, mina kusiner Katherine och Rebecca”, presenterade Dylan...

Chapter seven Awkward   Jag hade inte en enda lektion med Dylan på fredagen, så jag skulle inte få träffa honom förrän klockan fem. Direkt när jag kom hem från skolan, ställde jag mig framför garderobsdörren och letade igenom hela garderoben....

Chapter six Mother of my son.   Absolut inte! Det kan inte vara sant, det får inte vara sant… Mina ögon tårades ju mer jag tänkte på det. Nej, detta händer inte mig. Nu går jag upp och försöker att äta något, och säger till Rachel at...

Chapter five Impossible   ”Blair!”, sa Tiki och sprang fram och kramade mig. Det luktade inte rök. ”Har du inte tänt på än?” frågade jag, ”Nej, vi väntade på dig” svarade hon. ”Vi?” &rdquo...